shoeporn

Läste i veckorevyn "Hjälp, jag är som min mamma". Det är väl inget dåligt, jag vill bli som min mamma sa jag bestämt och de andra tjejerna bara skrattade.
Jag hoppas att när jag någon gång blir mamma, så kommer jag bli som henne. With flaws and all. Och ha ett lika fint förhållande som henne och pappa (jag har aldrig sett dom bråka på riktigt fast de varit ihop sen de var 18, och jag älskar att de alltid skrattar ihop och hur dom njuter av varje sekund när dom planerar saker de ska göra i framtiden.) Westin sa att 90% av alla förhållanden tar slut och att inga är lyckliga föralltid. Jag håller absolut inte med, sa jag bestämt. Jag ser hur mormor och morfar fortfarande tittar på varandra med lyckliga ögon och hur han lägger sin arm om henne när de sitter i soffan.

Jag vägrar att sluta tro på att The notebook har hänt på riktigt, att man kan ha fjärilar i magen för samma person ett helt liv och att mjuka kyssar ifrån rätt person kan rädda liv.

Jag är stolt över min mamma. Även fast vi inte har samma klädsmak och jag ibland blir irriterad när hon bryr sig för mycket så älskar jag hur hon kan få mig lugn med bara ord och hur hon har en förmåga att få folk att lyssna. Hon har båda fötterna på jorden samtidigt som hon kan få för sig impulsiva grejer, och faktiskt göra dom. Hur hon lyckas vara en rättvis mamma samtidigt som hon kan vara en förstående vän. Jag kan tänka ibland att "såhär är det nog bara min mamma som gör" när hon hittar på något som får en att skratta så att man får ont i magen.

Om det gör mig till omogen att tro att kärlek övervinner allt och att jag någon gång blir precis lika bra som min mamma så är jag mer än gärna omogen resten av livet.