Varför jag inte vill tro på karma
Om det nu existerar något som Karma, så betyder det att jag va så jävla fittig i mitt förra liv att jag inte riktigt vill veta vad jag höll på med. På riktigt. För av någon anledning får jag betala tillbaka med min inte alltid charmiga otur i detta liv. Varför så dramatisk tänker ni? Och det ska jag fanimej berätta.
Igår var det dags att puttra tillbaka till Oslo och jag kände verkligen att alla missad skönhetssömn både syntes och kändes. Linda var ungefär på samma plan. Vi ska plocka upp Lotta i en förort till Karlstad och på något jävla vänster efter strul med gps:en så lyckas vi vara där vid åtta. I karlstad. Såg fan i kors. Drar iväg, stannar vid en mack nån timme senare och Lotta tar över körningen. Hinner lagom betala tullavgiften i Norge när Lotta säger att hon inte får i femman. Linda försöker också men det går inte. Jag börjar muttra i baksätet om att vi ska stanna till så kan jag köra istället, och pröva vad det är frågan om. Får åka på fyran till närmsta mack. Känner direkt att hela växellådan är lokko lös. Drar iväg och ska backa. Backen funkar inte. Får rulla bakåt.
Paniken. Växellådan har dött. Adios. Hejdå. Dead n gone. Ringer halva Sverige (pappa) och älskade Malin och Emil kommer och hämtar oss efter en och en halvtimme då krakarna kör fel efter missförstånd. Hemma här vid halv två på natten.
Vaknar imorse. Drar ut och springer. Tänker att ähh vafan allt löser sig ju faktiskt. Det ordnar sig. Det börjar regna. Jag kommer på mig själv med att undra vart jag la min dator? Bar jag med den upp?
Kollar när jag kommer hem. Ingen dataväska - ingen dator. Skickar sms till Linda. Nej, hon tog den inte. Skickar sms till Malin. Hon ska kolla om den ligger i deras bil. Vilket jag hoppas på gud (som förövrigt inte finns, och aldrig funnits) att den ligger där annars ligger den alltså i bagageluckan på min döda bil som står vid en mack en timme från Oslo.
Känner hur trött jag blir på mig själv. Ska ta något att äta och tar hand om disken. Tappar ett glas så det går sönder.
Mina spontana känslor just nu är:
1. Vi bor på fjärde våningen. Undra hur mycket man skulle skada sig om man hoppar? Jag tänker att bara för att det är just jag så kan jag ge mig fan på att det gör jävligt ont på fel ställen men inte mer.
2. Jag ska snart till jobbet. Livrädd. Tänk om jag klipper av någon huvudet. Ni skrattar. Jag är allvarlig. Ni fattar inte vilken makt min otur har, ingenting är omöjligt. Och det var inte menat på ett bra sätt.
PUSS
Igår var det dags att puttra tillbaka till Oslo och jag kände verkligen att alla missad skönhetssömn både syntes och kändes. Linda var ungefär på samma plan. Vi ska plocka upp Lotta i en förort till Karlstad och på något jävla vänster efter strul med gps:en så lyckas vi vara där vid åtta. I karlstad. Såg fan i kors. Drar iväg, stannar vid en mack nån timme senare och Lotta tar över körningen. Hinner lagom betala tullavgiften i Norge när Lotta säger att hon inte får i femman. Linda försöker också men det går inte. Jag börjar muttra i baksätet om att vi ska stanna till så kan jag köra istället, och pröva vad det är frågan om. Får åka på fyran till närmsta mack. Känner direkt att hela växellådan är lokko lös. Drar iväg och ska backa. Backen funkar inte. Får rulla bakåt.
Paniken. Växellådan har dött. Adios. Hejdå. Dead n gone. Ringer halva Sverige (pappa) och älskade Malin och Emil kommer och hämtar oss efter en och en halvtimme då krakarna kör fel efter missförstånd. Hemma här vid halv två på natten.
Vaknar imorse. Drar ut och springer. Tänker att ähh vafan allt löser sig ju faktiskt. Det ordnar sig. Det börjar regna. Jag kommer på mig själv med att undra vart jag la min dator? Bar jag med den upp?
Kollar när jag kommer hem. Ingen dataväska - ingen dator. Skickar sms till Linda. Nej, hon tog den inte. Skickar sms till Malin. Hon ska kolla om den ligger i deras bil. Vilket jag hoppas på gud (som förövrigt inte finns, och aldrig funnits) att den ligger där annars ligger den alltså i bagageluckan på min döda bil som står vid en mack en timme från Oslo.
Känner hur trött jag blir på mig själv. Ska ta något att äta och tar hand om disken. Tappar ett glas så det går sönder.
Mina spontana känslor just nu är:
1. Vi bor på fjärde våningen. Undra hur mycket man skulle skada sig om man hoppar? Jag tänker att bara för att det är just jag så kan jag ge mig fan på att det gör jävligt ont på fel ställen men inte mer.
2. Jag ska snart till jobbet. Livrädd. Tänk om jag klipper av någon huvudet. Ni skrattar. Jag är allvarlig. Ni fattar inte vilken makt min otur har, ingenting är omöjligt. Och det var inte menat på ett bra sätt.
PUSS
Kommentarer
Postat av: Diana
heey, kolla vem man hittade här ;) Haha, du har bra otur du! Ska se att de löser sig.. om inte annat så kan vi ordna en bil o åka o hämta datorn om den ligger kvar (hoppas) men frågan är, vågar man färga håret hos dig eller kommer din otur följa med där o mitt hår komemr ramla av? Skoja bara, Vi kör på imorgon, är trött på min råttfärgade skarv nu :)
Postat av: Johanna
haha sedär! :) Ja, det där löser sig alltid! Mamma och dom ska åka upp och hämta den på söndag. Får klara mig utan min dator och sno lindas lite då och då, ett tag ;)
haha, det är ju inga saxar inblandade så det ska nog gå bra .. haha nejdå, ska snart iväg till jobbet och alla överlevde ju gårddagen på salongen så det är nemas! Ringer när jag slutat bejb!
Trackback
