kalla nästippar är finare ihop.
pic. lelove
Helt plötsligt är man sugen på hemmakvällar med tända ljus, te (herregud va klychigt, jag tycker inte ens om te) och någon som pillar en i håret tills man somnar lite för tidigt i filmen.
Det är den här förbannade kylan.
Färgglada klänningar är finast till solblekt hår, och det är inte lika lockande att dansa hela natten när kalluften slår en på käften där man står i en för tunn jacka och väntar på en sen taxi.
Klart man vänder sig om efter de på andra sidan gatan, som har lika rosiga kinder och står så nära varanda att det ser ut som dom sitter ihop, fast på ett fint sätt. Hade det varit sommar hade man fladdrat förbi i vippig klänning och skyhöga skor utan att tänkt mer på det. Men nu är det höst och man är livrädd för att slira på blöta löv, där man sitter på cykeln och förbannar sig själv för att man inte hunnit köpt vantar.
Det är okej att känna så lite i smyg, innan man vant sig med mörkakvällar och vinterjackor. Kalla nästippar verkar liksom finare ihop.
