Om att aldrig vara nöjd
Och så säger man till en vän "skulle du verkligen må bättre om du blev av med 5kg? Du är ju fin som du är!". Helt uppriktigt och rätt ifrån hjärtat, för det är inget man säger för att det är just en vän.
Samtidigt som man själv springer varje morgon, och helst tränar ytterligare ett pass efter jobbet men får dåligt samvete för att man inte cyklar till jobbet längre, när det blivit alldeles för kallt för höstjacka. När man själv tänker att allt skulle vara så mycket lättare om man bara blev av med 5kg till. Ja, då skulle nog allt kännas bra.
Blir irriterad när man läser Ellè och någon modell säger att bästa skönhetstipset är att "dricka mycket vatten och inte använda så mycket smink" för att hellre framhäva det fina än att dölja det man är mindre nöjd med. Det skulle jag säkert också kunna sitta och predika om jag såg ut som Gisele Bundchen.
Skulle man tappa fem kilo ser man ju fortfarande det som funnits där i alla år tidigare. Jag tappade tio, men det finns ju fortfarande kvar. På fel ställen. Förstår ni? Och det spelar inte ett dugg roll att barnen i Afrika inte har mat, för det är inget som slår mig när jag får dåligt samvete över att jag tar en cafe mocha istället för en vanlig svart. Eller inte kan springa på morgonen för att det spöregnar.
Läser i tidningen om att Megan Fox plastik opererat sig och känner spontant - varför i helvete då? Hon har ju det.
Hade en äldre kund på salongen i Lördags, hon var sjuttio - åldrat med värdighet - och när hon skulle betala visade hon ett gammalt svartvitt foto på vad som såg ut att vara en filmstjärna från femtiotalet. Gissa vem det här är sa hon. Jag hade ingen aning. Hon strålade som en sol när hon sa "Det är jag när jag var nitton år gammal. Kan du förstå att jag varit så vacker? Det är lycka det. Jag ska förstora upp det här fotografit, för jag känner mig precis likadan idag, fast med lite mer rynkor" sen log hon. Det var så fint, jag kan inte riktigt släppa det. Det är extremt sorgligt om det ska ta så lång tid, innan man inser att man kanske inte var så tokig ändå, med lite skavanker.
Säg att det inte bara är jag? Visst är väl alla mindre nöjda med något? Vi måste bara öva på att bortse ifrån det ibland, så att det inte äter upp en och allt man tänker på är att inte äta kakor - tills man vaknar vid pensionärsålder och tänker "va synd att jag inte uppskattade det jag hade, när jag hade"
Samtidigt som man själv springer varje morgon, och helst tränar ytterligare ett pass efter jobbet men får dåligt samvete för att man inte cyklar till jobbet längre, när det blivit alldeles för kallt för höstjacka. När man själv tänker att allt skulle vara så mycket lättare om man bara blev av med 5kg till. Ja, då skulle nog allt kännas bra.
Blir irriterad när man läser Ellè och någon modell säger att bästa skönhetstipset är att "dricka mycket vatten och inte använda så mycket smink" för att hellre framhäva det fina än att dölja det man är mindre nöjd med. Det skulle jag säkert också kunna sitta och predika om jag såg ut som Gisele Bundchen.
Skulle man tappa fem kilo ser man ju fortfarande det som funnits där i alla år tidigare. Jag tappade tio, men det finns ju fortfarande kvar. På fel ställen. Förstår ni? Och det spelar inte ett dugg roll att barnen i Afrika inte har mat, för det är inget som slår mig när jag får dåligt samvete över att jag tar en cafe mocha istället för en vanlig svart. Eller inte kan springa på morgonen för att det spöregnar.
Läser i tidningen om att Megan Fox plastik opererat sig och känner spontant - varför i helvete då? Hon har ju det.
Hade en äldre kund på salongen i Lördags, hon var sjuttio - åldrat med värdighet - och när hon skulle betala visade hon ett gammalt svartvitt foto på vad som såg ut att vara en filmstjärna från femtiotalet. Gissa vem det här är sa hon. Jag hade ingen aning. Hon strålade som en sol när hon sa "Det är jag när jag var nitton år gammal. Kan du förstå att jag varit så vacker? Det är lycka det. Jag ska förstora upp det här fotografit, för jag känner mig precis likadan idag, fast med lite mer rynkor" sen log hon. Det var så fint, jag kan inte riktigt släppa det. Det är extremt sorgligt om det ska ta så lång tid, innan man inser att man kanske inte var så tokig ändå, med lite skavanker.
Säg att det inte bara är jag? Visst är väl alla mindre nöjda med något? Vi måste bara öva på att bortse ifrån det ibland, så att det inte äter upp en och allt man tänker på är att inte äta kakor - tills man vaknar vid pensionärsålder och tänker "va synd att jag inte uppskattade det jag hade, när jag hade"
Kommentarer
Postat av: Anonym
du är ju perfekt till skillnad från en annan!!
Trackback
