Om att bli hemmablind
lelove
jag har skrattat otroligt mycket i Oslo. träffat fina människor, varit uppe alldeles för länge i kombination med att vakna med ruffsigt hår alldeles för tidigt. Grillat i parker där solen har värmt ryggen så att man blir alldeles rusig av lycka för att sommaren är här. gått på smågator och pratat om allt& ingenting, fnissat över dyra godispåsar och spilld glass. dansat tills klackarna gråter till hög musik och hoppande vänner. lärt mig att prata norsk och undervisat kunder i svenska. gått på min allra första jobbintervju. fått underbara kollegor och erfarenheter. jämfört mitt boende lite som festival, charmen i att ständigt ha olika människor omkring sig som beter sig precis som man vore familj fast man sa hej för en minut sen. lärt mig laga mat (just kidding. jag suger fortfarande)
och jag är otroligt glad över att jag gjort det. att jag gör det. för det här är bara en i mängden av alla saker jag kommer titta tillbaka på när jag är sjuttio år och det gråa håret virvlar sig i nacken, och le åt.
men ibland, när man precis varit hemma i det man bara för ett år sen tyckte var världens minsta ställe där alla kände alla och man fantiserade om att dra iväg till oslo och hångla med lockiga norrmän - så inser man hur lätt det är att bli hemmablind.
Mammas långa, lite för hårda kramar. Pappas korta, lite för oengagerade. (jag älskar båda, helst samtidigt)
Smillas ivriga tassar som ibland råkar krossa en tå. Hur Jennies ögon blir sådär oskyldigt bambi när jag kommer på henne med att ha snott min tröja (eller smycke. eller väska. oftast på samma gång)
Och det är ju faktiskt charmigt att missa bussen och veta att nästa inte går förrän om en och en halvtimme. Färsk potatis som smälter i munnen innan den ens landat. Slippa laga mat överhuvudtaget, allt smakar himmel och du måste inte febrilt försöka diska stekpannan du nyss bränt sönder. Rena trosor automatiskt, i Oslo måste man tydligen tvätta. Hur fint alla vänners skratt klingar och att de alltid finns en kort stund bort om man har tårar att torka. Och vad gör de att man gått i affärerna tusen gånger, när man får gå tillsammans med folk man älskar och snacka skit om hur dåligt det är att just den tröjan inte kommit in och tänk om man hade bott någon annanstans.
Herregud vad mjukt en del kyssar smakar och hur man kommer på sig själv med att älska sin mormor lite mer när hon berättar om blommor man egentligen inte bryr sig ett skit om - men låtsas - för det sticker av värme när man ser hur glad och engagerad hon blir.
Allt det där blir man påmind om när man vaknar tiotalsmil bort en regnig måndagsmorgon. Och just då, när man sitter där och råkar känna efter, så förstår man inte hur man kunde bli så hemmablind. Precis som man inte kommer förstå att man inte älskade varje sekund lite mer i Oslo, för gud va kul man hade.
Är det inte lustigt, hur lätt det är att bli hemmablind?
Kommentarer
Trackback
