shoeporn

Just den här delen är ju inte lätt, eftersom jag förmodligen skulle kamma hem sm medalj i den här kategorin. Lene började skratta från ingenstans för några minuter sen, när vi pratade om damen som äger chokladbutiken vi samarbetar med vid visningar. Jag hade aldrig träffat henne, så på ett event i början på året hade lene sagt att de nyss hade varit ett reportage om en transvestit, som skulle komma till vårat event. Det var bara det att jag pekade ut chokladdamen som transvestit ..

Sommaren är så fin och jag älskar varje sekund så mycket att jag helst utav allt skulle sova under bar himmel och aldrig andas lägenhetsluft, om jag kunde. Jag vet att det är mitt i månaden, men jag visar lite sommar - sisådär sen en månad tillbaka.

Har tillbringat timmar på soliga uteserveringar med vänner och sagt "Det här är livet, låt solen aldrig gå ner" ungefär åttioelva gånger.

 

Märkt att solen gått ner ivarjefall, och att vi fortfarande suttit kvar i fladdriga klänningar, halvfulla vinglas och fortfarande tänkt "Det här är livet - låt det aldrig ta slut"

 

Varit världens stoltaste storasyster på min andra halvas studentdag. Hon var utan tvekan det vackraste som sprungit ut ur Risbergskas dörrar och jag grät så mycket att det bildades pölar innanför solglasögonen.

 

Det blev midsommarafton och jag åkte till Sverige en vecka. Slutade med midsommarmiddag hos mig och massa vänner trillade in, sjöng midsommarvisor och drack in till småtimmarna. Och just ja, kubbturnering.

 

Midsommardagen var regnig men när kvällen kom vann solen. Vi åkte med ett proppfullt flak i två timmar till midsommarfirande nr.2, där det dansades till DJ och bar himmel med människor jag inte sett på alldeles förlänge - innan jag tog mig hem i dimman runt fyra på morgonen.

 

Jag hade helt missat klädkoden vilket alla tyckte var ytterst roande. Medan folk krängde sig upp bland halmen på en knagglig stege i converse och regnjacka så trippade jag upp i mina nya älskade plastskor och spetströja. Det gick väldigt bra det också.

 

Vi åkte upp till peace n love och var med om sånt man bara är med om på festival.

 

Som lyckan i att hitta tre uppskattande sjömän på en och samma gång!

 

Eller stå på konser i stekhet sol med tusentals andra och kunna alla låtar

 

Vara glad mest hela tiden och glömma bort hur vardag känns, när man inte vet vad klockan är.

 

Massa härliga kvällar med mina fina Oslo-tjejer som lyser upp både vardag och helg!

 

Jag har varit med om så otroligt mycket den här månaden - precis som det ska vara på sommaren. Och vet ni vad det bästa är? Vi har halva månaden kvar, jag har en veckas semester och segling att se fram emot och imorse bokade jag, Lina& Malin en weekend till London i September för att shoppa, dansa sönder klackarna och gå på intervju på makeupartistskolan (!)

 

<3

 

Jag har nog ingen konkret favoritplats. Inte vad jag kan komma på. Jag är nog mer förtjust i omgivningarna, oavsett plats. Förstår ni vad jag menar då? Min favoritplats är en varm sommardag/kväll skrattandes med mina vänner och känslan av att vara helt bekymersfri just i den sekunden. Sommar och fina vänner. I en sko-kartong. Det hade fan varit det ultimata!

Jag har bara en fobi. Spindlar. Och herregud vad de små äckliga, och i de flesta fallen, helt ofarliga krypen skrämmer mig. Om jag ser en som är lite för nära så kryper de i kroppen, det känns som att jag har tiotusen på mig och det är bara jävligt obehagligt. Större spindlar ala tarantellor ska vi inte ens prata om. Ska jag vara helt ärlig skulle jag förmodligen börja tjuta om jag såg en som inte var inburad.

Tycker det kan vara jobbigt med höjder, men det har växt bort lite. Jag älskar att åka karuseller som går högt och fort. Skräckblandad förtjusning.


Men spindlar är mer vad jag skulle kalla en fobi, inte en rädsla (visst, de skrämmer skiten ur mig men ni förstår vad jag menar) vad som däremot gör mig rädd, rädd på riktigt, är bara en sak. Att förlora någon som står mig nära. Min gammelmormor och hennes syster gick bort för några år sedan, och trots att jag träffade gammelmormor några gånger om året så var det jag& min syster som grät mest på begravningen. Det gjorde så ont, inte bara för att jag älskade henne, utan för att se alla andra som också gjorde det - och som kanske stod henne närmare. Att se min älskade fina lilla mormor ledsen och inte kunna göra något åt det.

Jag klarar inte av tanken på att alla någon gång går bort. Jag är absolut inte rädd för döden, det är inget som bekymrar mig men jag blir upprörd om farmor påpekar att hon inte kanske lever då, eller att morfar säger "då är jag för gammal!" när jag säger att han minsann ska övningsköra med mina barn - precis som han gjorde med mig.


Det är kanske barnsligt, att låtsas som att de kommer leva föralltid. Men jag måste få tro det. För mig kommer dom det. Jag kan inte tänka mig att klara mig utan någon av dom, så därför tänker jag inte föreställa mig det heller.


Det är min enda, och största rädsla, som jag kommer fortsätta låtsas som den inte existerar.

Jag har en tendens att sväva ut när jag ska berätta något. Vilket mamma ofta påpekar. "Johanna, svara förfan på frågan" när jag berättar om vad som hände påväg till affären istället för att svar ja på frågan om jag köpte mjölk.

Sjunger alltid i bilen. Med eller utan radio. As högt. Har lett till en del jobbiga situationer. No words needed.

Tillhör även de som tänker och pratar högt till filmer. Skriker "Gå inte in där!" till huvudkaraktären i en skräckfilm eller frågar "Varför gör han så?" när ingen annan heller har sett filmen.

Laster? Skor och choklad. Har en dålig vana (läs. helt okej) att kunna tycka att jag är värd ett par skor om jag känner mig nere. Kan helt seriöst få seriösa begär av choklad när den tiden i månaden beger sig. Förmodligen inget ovanligt dock. Mitt bästa är lösgodis, med i stortsett bara choklad. Fast det blir inte så ofta häruppe. Tur i oturen.

Kanske såsmåningom hittar någon som lyckas tycka att det finns någon slags charm i det här (även om mamma är skeptisk)

to be countinued

Karriärmässigt är min dröm att jobba som stylist/makeupartist och har varit sålänge jag kan minnas. Tycker ändå att jag är en bit påväg, även om jag blir stressad av allt jag vill hinna. Ibland måste man påminna sig om att man bara är tjugo år och nyss var tonåring med studentmössa. Har både hunnit haft eget företag, åkt till Norge och jobbat som frisör samt byggt upp cv:et med sminkutbildningar.

Min dröm/vision är att stå backstage och trolla med vackra ansikten. Vara i samma branch men inte göra fasta förändringar, utan skapa för bara några timmar.

Och resa vill jag göra. Se världen. Gå vilse på smågator och lära mig fraser på främmande språk. Bo i New york. Lära mig Italienska, franska och spanska. Bli duktig på att fota.

Baka ihop det där och du har en fantastisk dröm. Speciellt eftersom den inte är omöjlig.

Johanna

Barn som inte får vara med att leka. Som står ensamma några meter bort och tittar nyfiket men inte vågar fråga. Som blir kallade hemska ord för kläder dom inte valt själva. Som är så vana att folk viskar bakom ryggen att de ser förvånade ut när någon tilltalar dom.

Saknad respekt mot äldre. När någon låter en gammal tant stå på bussen fast benen knappt orkar, och tar platsen själv. När jag hör någon kalla sin mamma för kärring eller sin fina morfar för gubbjävel.

När folk utnyttjar situationen och stjäl från någon som är hjälpsam och tror gott om alla. Folk som inte nöjer sig med det dom får utan som ska ha allt och skiter fullständigt i om resten blir utan.

Våldtäckter. Upprör mig inte bara utan gör mig fly förbannad. När människor försvarar handlingen och ifrågasätter offret bara för att de får betalt. Hade dom sagt samma sak för samma summa pengar om det var deras dotter det handlade om?

När någon nedvärderar en annan människa. Lägger uppenbara pikar eller sneda blickar. Hånar den vänliga tjejen i kassan på ICA, snäser åt taxichaufförer som gör sitt bästa eller spottar i maten någon kämpat med i flera timmar. Folk som fått allt serverat på fat och inte förstår varför folk jobbar.

När bussen kör iväg fast man bankar på dörren. När någon ignorerar dig fast du ser att dom hör. Eller tittar bort när du vinkar och utbrister med stora ögon "åh, jag såg dig inte" fast det vet du är ren jävla lögn. Falska människor upprör mig. Snålhet. Både fysisk och psykisk. Någon som aldrig delar med sig eller bara pratar men aldrig lyssnar.

Är det inte vansinnigt dumt att ångra saker man gjort? Jag är mer rädd att ångra saker jag inte gjort, och går hellre på lite nitar på vägen.


Det är väl lite charmen med att ångra något. Slå sig för pannan och tänka att "hur fan kunde jag vara så dum?!", för att även om det kan kännas som jordens undergång där och då så har man lärt sig någonting. Det spelar ingen roll hur många gånger man som liten får höra "slicka inte på en kall lyktstolpe, du kan fastna" men likförbannat är man där med tungan och det är inte förrän då man fattar. Jag kanske är naiv, men jag tror man måste göra sina misstag själv även om man kan ta råd från andra.


Jag inser hellre i efterhand att jag borde låtit bli än att vakna upp en dag och ångra något jag aldrig gjorde eller prövade. Gör man något dumt så vet man ivarjefall att man inte gör om det, struntar man i att pröva kanske man just missat sitt livsupplevelse.


Man lever bara en gång, och det ska man aldrig ångra.

Johanna

Den 20:e November -92 föddes min syster. Jag var inne på mitt andra år, och när Mamma& pappa undrade vad jag tyckte om namnet Jenny sa jag bestämt att hon inte var någon kille, då jag kopplade ihop det med pappas kompis Benny. Så det fick bli Jennie Linnea Larsson.

Jennie var löjligt söt som liten. Hon hade, utan att överdriva, blont afro, var väldigt sprallig med en fräknig liten näsa. Jag minns att tanter stoppade om jag, Jennie och mamma var ute - bara för att beundra hennes hår. Där stod jag brevid vagnen, med kritvitt fall precis som alla andra, och har aldrig mer önskat mig hennes lockar.


Man ser på gamla filmer hur stolt jag var redan då. Ögonen liksom lös och såfort hon skrek gav jag henne hysteriskt allt i leksaksväg jag kunde hitta, eller höll i nappen medan jag läste sagor upp och ner. Vi bråkade som vilka tonårstjejer som helst när det var dags för den åldern. Helvetet kunde braka lös för minsta lilla, det smälldes i dörrar och skreks mellan väggar för att i nästa stund se en film ihop. Hur mycket vi än bråkade, så såg jag rött om någon annan yppade ett ont ord om min lillasyster. Jag antar att det är så med syskon, du vet att du innerst inne inte menar vad du säger så det är aldrig okej att någon håller med dig. Herregud, jag skulle göra vadsomhelst för att hon skulle vara lycklig. Alltid.


Det finns flera saker jag beundrar med Jennie, framförallt att hon är så rak. Även om jag suckat många gånger åt saker hon sagt, som man inte borde säga högt, så vet jag att hon alltid säger vad hon tycker. Och nuförtiden på ett bra sätt. Hon låter ingen sätta sig på henne tillskillnad från mig som är rätt mesig.


Jennie gör allt för sina vänner. Jag önskar innerligt att jag är en lika bra vän som henne. Hon släpper allt om någon ringer och är ledsen, oavsett vad klockan är och hur långt bort hon behöver ta sig. Har tänkt många gånger att hennes vänner inte fattar hur tur dom har, hur mycket hon ger av sig själv. Jag hatar att tänka så, för hon är värd allt och lite till.


Även om jag alltid kommer vara beskyddande likt en storasyster, så ser jag inte på henne som liten längre. Hon är min syster och många gånger har jag känt mig mindre än henne, gråtit mig röd i ögonen på hennes axel och hon har bara klappat och lyssnat. Jag kan berätta allt för henne, utan att hon dömmer och kommer med moralpredikningar. Vi har en del gemensamma vänner och skrattar åt samma saker. Gärna lite för högt och lite förlänge. Jag minns för några månader sen, när hon var orolig för mig. Hur det kändes som jag misslyckats som storasyster, när hon var ledsen och det inte fanns något som jag kunde säga. Den känslan. Jag var helt förstörd. Hon är den finaste syster man kan önska sig, och jag skulle inte klara av tanken på att hon inte får samma sak tillbaka. Hon är värd allt och lite till.


I Juni tar hon studenten, min fina syster, och vad hon än väljer att göra så är jag säker på att det kommer gå bra. Hon har talang för att skriva, även om hon aldrig skulle erkänna det själv, och är - om inte det framkommit - bra med människor. Tro och följ magkänslan, jag kommer alltid stå brevid och hejja.

Har jag haft måndagshäng med Märta-Li. Fått huvudmassage. Tränat på Elexia fyra gånger och sprungit med trötta ögon på morgonen. Jobbat. Fått brun-utan-sol av en kund. Skrattat. Åkt tåg i drygt fyra timmar. Kommit fram till tacomys med familjen och glömt bort att jag fick stå en av de fyra timmarna. Somnat i en renbäddad säng, hemma i mitt rum. Blivit ompysslad. Fått halv-åtta-hos-mig middagsrecept av min engagerade pappa. Blivit lite för bortskämd av mamma. Kört bil lite för fort med flit, bara för att det är roligare så. Haft världensbästa kvalitetskväll med charlie Madde& Daniella, pratat om allt och ingenting och invigt charlottes nya lya. Dansat med tjejgänget tills stängning. Snott pappas tröjor. Suttit brevid när Madde backade in i sin första bil. Pussat på Smilla och plockat hundskit (inte samtidigt). Gett bort en fotoalmenacka till mormor&morfar med fina bilder. Firat farmors 64-års dag. Hämtat pass och shoppat solskyddsfaktor. Kollat solsidan och frossat i gott kaffe och lösgodis. Blivit stolt när min syster klarade uppskrivningen.

 

ungefär.

 

 

Rent matriellt? Skor. Skiter fullständigt i om det låter klychigt-gurly och jag delar min besatthet med halva kvinnliga befolkningen. Skulle jag kunna skulle jag ha högklackat jämt. Snyggare hållning, snyggare ben, gör ibland en helt outfit och hjälper längdbristen på traven. Tröstar fan olycka i alla former. Skulle jag, ack hemska tanke, behöva välja mellan choklad och aldrig mer få klicka hem skor skulle jag lätt droppa choklad. Lätt.