Dag 22. Ett barndomsminne
Ni vet när att breakea till freestyler var ett säkert kort, och blinkande discolampor var hippt som fan. När popcorn, chips och cola - i en blandning till backstreetboys - var receptet på ett lyckat disco? Jag gick i fjärde klass, mitt blonda hår Hade aldrig varken färgats eller plattats och smink var inget jag börjat med än.
Jag var rätt blyg när jag var mindre, rodnade i tid och otid - men lyckades ändå säga "okej då", när det kom fram ett gäng killar på tasten och frågade chans åt någon annan krake. Eller så fick man kryssa i en ruta på en knövlig, felstavad lapp. Oerhört festligt att man hade flera killar åt gången och tvärtom.
Hursomhelst var det fredag och en tjej i klassen skulle ha födelsedagsdisco. Som självklart innehöll allt ovanstående. Det här med att hångla var något nytt och spännande, som ingen egentligen visste hur man gjorde men några få modiga hade vågat pröva. Jag var inte en av dom. Herregud, kramas va ju genant nog för mina stackars nerver. Tänk om man gjorde fel? Eller ännu värre, fick höra att man var dålig! Men så stod jag där under discolampan till en tryckare av backstreet boys när killen jag var ihop med viskade om vi skulle hångla. Jag vet inte hur man gör, viskade jag tillbaka. Han visste inte riktigt heller, men röra runt lite med tungan lät ju inte svårare än matte direkt. Sad and done. Jag minns att alla tjejkompisar sprang fram efteråt och frågade hur det var, hela vägen hem bubblade det i hela kroppen och när han och hans pappa åkte förbi i bilen och vinkade rodnade jag igen.
Men det jag minns starkast är det jag tänkte när jag gick hem. "Det där va ju inte så farligt! Nu har jag inget pinsamt, jobbigt kvar. Sex om några år men sen har jag klarat allt. Gud va skönt att ha det gjort!".
Oskyldig och fortfarande lyckligt ovetandes om att jag bara ett par år senare mer än gärna hade hånglat mig förbi varenda problem och jobbigt beslut, varje dag om det vore möjligt.
Jag var rätt blyg när jag var mindre, rodnade i tid och otid - men lyckades ändå säga "okej då", när det kom fram ett gäng killar på tasten och frågade chans åt någon annan krake. Eller så fick man kryssa i en ruta på en knövlig, felstavad lapp. Oerhört festligt att man hade flera killar åt gången och tvärtom.
Hursomhelst var det fredag och en tjej i klassen skulle ha födelsedagsdisco. Som självklart innehöll allt ovanstående. Det här med att hångla var något nytt och spännande, som ingen egentligen visste hur man gjorde men några få modiga hade vågat pröva. Jag var inte en av dom. Herregud, kramas va ju genant nog för mina stackars nerver. Tänk om man gjorde fel? Eller ännu värre, fick höra att man var dålig! Men så stod jag där under discolampan till en tryckare av backstreet boys när killen jag var ihop med viskade om vi skulle hångla. Jag vet inte hur man gör, viskade jag tillbaka. Han visste inte riktigt heller, men röra runt lite med tungan lät ju inte svårare än matte direkt. Sad and done. Jag minns att alla tjejkompisar sprang fram efteråt och frågade hur det var, hela vägen hem bubblade det i hela kroppen och när han och hans pappa åkte förbi i bilen och vinkade rodnade jag igen.
Men det jag minns starkast är det jag tänkte när jag gick hem. "Det där va ju inte så farligt! Nu har jag inget pinsamt, jobbigt kvar. Sex om några år men sen har jag klarat allt. Gud va skönt att ha det gjort!".
Oskyldig och fortfarande lyckligt ovetandes om att jag bara ett par år senare mer än gärna hade hånglat mig förbi varenda problem och jobbigt beslut, varje dag om det vore möjligt.
Kommentarer
Trackback
