Dag 11. Mina syskon
Den 20:e November -92 föddes min syster. Jag var inne på mitt andra år, och när Mamma& pappa undrade vad jag tyckte om namnet Jenny sa jag bestämt att hon inte var någon kille, då jag kopplade ihop det med pappas kompis Benny. Så det fick bli Jennie Linnea Larsson.
Jennie var löjligt söt som liten. Hon hade, utan att överdriva, blont afro, var väldigt sprallig med en fräknig liten näsa. Jag minns att tanter stoppade om jag, Jennie och mamma var ute - bara för att beundra hennes hår. Där stod jag brevid vagnen, med kritvitt fall precis som alla andra, och har aldrig mer önskat mig hennes lockar.
Man ser på gamla filmer hur stolt jag var redan då. Ögonen liksom lös och såfort hon skrek gav jag henne hysteriskt allt i leksaksväg jag kunde hitta, eller höll i nappen medan jag läste sagor upp och ner. Vi bråkade som vilka tonårstjejer som helst när det var dags för den åldern. Helvetet kunde braka lös för minsta lilla, det smälldes i dörrar och skreks mellan väggar för att i nästa stund se en film ihop. Hur mycket vi än bråkade, så såg jag rött om någon annan yppade ett ont ord om min lillasyster. Jag antar att det är så med syskon, du vet att du innerst inne inte menar vad du säger så det är aldrig okej att någon håller med dig. Herregud, jag skulle göra vadsomhelst för att hon skulle vara lycklig. Alltid.
Det finns flera saker jag beundrar med Jennie, framförallt att hon är så rak. Även om jag suckat många gånger åt saker hon sagt, som man inte borde säga högt, så vet jag att hon alltid säger vad hon tycker. Och nuförtiden på ett bra sätt. Hon låter ingen sätta sig på henne tillskillnad från mig som är rätt mesig.
Jennie gör allt för sina vänner. Jag önskar innerligt att jag är en lika bra vän som henne. Hon släpper allt om någon ringer och är ledsen, oavsett vad klockan är och hur långt bort hon behöver ta sig. Har tänkt många gånger att hennes vänner inte fattar hur tur dom har, hur mycket hon ger av sig själv. Jag hatar att tänka så, för hon är värd allt och lite till.
Även om jag alltid kommer vara beskyddande likt en storasyster, så ser jag inte på henne som liten längre. Hon är min syster och många gånger har jag känt mig mindre än henne, gråtit mig röd i ögonen på hennes axel och hon har bara klappat och lyssnat. Jag kan berätta allt för henne, utan att hon dömmer och kommer med moralpredikningar. Vi har en del gemensamma vänner och skrattar åt samma saker. Gärna lite för högt och lite förlänge. Jag minns för några månader sen, när hon var orolig för mig. Hur det kändes som jag misslyckats som storasyster, när hon var ledsen och det inte fanns något som jag kunde säga. Den känslan. Jag var helt förstörd. Hon är den finaste syster man kan önska sig, och jag skulle inte klara av tanken på att hon inte får samma sak tillbaka. Hon är värd allt och lite till.
I Juni tar hon studenten, min fina syster, och vad hon än väljer att göra så är jag säker på att det kommer gå bra. Hon har talang för att skriva, även om hon aldrig skulle erkänna det själv, och är - om inte det framkommit - bra med människor. Tro och följ magkänslan, jag kommer alltid stå brevid och hejja.
Jennie var löjligt söt som liten. Hon hade, utan att överdriva, blont afro, var väldigt sprallig med en fräknig liten näsa. Jag minns att tanter stoppade om jag, Jennie och mamma var ute - bara för att beundra hennes hår. Där stod jag brevid vagnen, med kritvitt fall precis som alla andra, och har aldrig mer önskat mig hennes lockar.
Man ser på gamla filmer hur stolt jag var redan då. Ögonen liksom lös och såfort hon skrek gav jag henne hysteriskt allt i leksaksväg jag kunde hitta, eller höll i nappen medan jag läste sagor upp och ner. Vi bråkade som vilka tonårstjejer som helst när det var dags för den åldern. Helvetet kunde braka lös för minsta lilla, det smälldes i dörrar och skreks mellan väggar för att i nästa stund se en film ihop. Hur mycket vi än bråkade, så såg jag rött om någon annan yppade ett ont ord om min lillasyster. Jag antar att det är så med syskon, du vet att du innerst inne inte menar vad du säger så det är aldrig okej att någon håller med dig. Herregud, jag skulle göra vadsomhelst för att hon skulle vara lycklig. Alltid.
Det finns flera saker jag beundrar med Jennie, framförallt att hon är så rak. Även om jag suckat många gånger åt saker hon sagt, som man inte borde säga högt, så vet jag att hon alltid säger vad hon tycker. Och nuförtiden på ett bra sätt. Hon låter ingen sätta sig på henne tillskillnad från mig som är rätt mesig.
Jennie gör allt för sina vänner. Jag önskar innerligt att jag är en lika bra vän som henne. Hon släpper allt om någon ringer och är ledsen, oavsett vad klockan är och hur långt bort hon behöver ta sig. Har tänkt många gånger att hennes vänner inte fattar hur tur dom har, hur mycket hon ger av sig själv. Jag hatar att tänka så, för hon är värd allt och lite till.
Även om jag alltid kommer vara beskyddande likt en storasyster, så ser jag inte på henne som liten längre. Hon är min syster och många gånger har jag känt mig mindre än henne, gråtit mig röd i ögonen på hennes axel och hon har bara klappat och lyssnat. Jag kan berätta allt för henne, utan att hon dömmer och kommer med moralpredikningar. Vi har en del gemensamma vänner och skrattar åt samma saker. Gärna lite för högt och lite förlänge. Jag minns för några månader sen, när hon var orolig för mig. Hur det kändes som jag misslyckats som storasyster, när hon var ledsen och det inte fanns något som jag kunde säga. Den känslan. Jag var helt förstörd. Hon är den finaste syster man kan önska sig, och jag skulle inte klara av tanken på att hon inte får samma sak tillbaka. Hon är värd allt och lite till.
I Juni tar hon studenten, min fina syster, och vad hon än väljer att göra så är jag säker på att det kommer gå bra. Hon har talang för att skriva, även om hon aldrig skulle erkänna det själv, och är - om inte det framkommit - bra med människor. Tro och följ magkänslan, jag kommer alltid stå brevid och hejja.
Kommentarer
Postat av: din jennie
jag älskar dig.
Postat av: johanna
<3
Trackback
