shoeporn

Vänner är kärlek.

Jag skämtar ofta om min egen klumpighet som jag i de flesta fall väljer att kalla otur. På vänner fronten, kan jag dock inte hymla. Jag har lyckats fått de enligt mig bästa vännerna man kan få. De må vara både klychigt, och något som säkerligen många tänker, men det bryr jag mig inte om. För att för mig är det så. Jag skulle inte byta ut en enda av dom för allt i världen. Jag har många kompisar som jag beundrar på olika sätt, men ett fåtal som jag väljer att kalla vänner.

Jag kan komma på mig själv skratta åt något fånigt minne en regnig måndagsmorgon och bara den tanken gör liksom att regnet försvinner en stund. Även om jag hatar att inte bo fem minuter ifrån, eller att träffas varje dag i skolan som förut, att inte behöva fråga vad man ska göra i helgen för man vet att man spenderar den oavsett ihop. Och jag saknar att inte dela med mig av alla egentligen obetydliga grejer men som man ändå vill berätta. Och höra om. Inte för att man måste utan för att man bryr sig. Även om jag saknar allt det, så blir det lite lättare av att veta att när vi väl ses är det precis likadant. Vi avslutar varandras meningar, vi får varandra att skratta åt saker man inte hade skrattat med andra på samma sätt åt.

Jag är helt säker på att vissa vänner har man för livet och jag tänker deffenetivt inte släppa mina.

<3

Jag skulle önska kunna säga att jag lever varje dag som om det vore min sista, men nej. Vissa dagar måste få vara vanliga jävla måndagar, för att man ska kunna uppskatta.


En dag är kort. Jag skulle tillbringa den med min familj& mina vänner. Berätta för de jag bryr mig om hur mycket de betyder för mig, och varför. Skratta konstant. Äta så mycket choklad jag orkade och bära högklackat hela dagen. Kvällen skulle jag dansa in med mina vänner frampå småtimmarna, blir härligt full och aldrig sova. Hångla så mycket jag känner för, och med vem jag känner för.

Framförallt så skulle jag inte berätta för någon att det var min sista dag. Den ska ju vara lycklig och fin.

Men det kan också vara det värsta, när den är obesvarad och gör dig så besviken att man tror att tårarna aldrig kommer sluta rinna, hjärtat gör så ont så att man på riktigt skulle vilja slita ut det för den smärtan skulle vara lättare. Fast innerst inne vet du att det går över, att det finns annan sorts kärlek som inte sviker, och att du skulle ta samma smäll tio gånger om för att få vara sådär lycklig som du är när du är kär.

Jag vet inte om det framkommit än, men jag är inte någon gud i köket, to be honest. När jag kommer hem från jobbet har jag oftast tränat direkt efter och klockan är runt åtta. Vi snackar äggmacka, sallad eller en kycklingfile som får sköta sig själv medan jag duschar. Jag hatar att laga mat.
Det är kul om man lagar speciellt till någon, eller om man lagar mat ihop flera stycken (jag får oftast uppgiften att hacka sallad?).
Jag är tjejen som slår in paketen, rimmar och pysslar med efterrätterna medan dom andra styr krubbet. Baka är jag vass på!
En gång misslyckades jag med currysås. På påse. Det är lite den nivån vi lirar på änsålänge på matfronten.


Men. Nu var ju frågan vad jag bjuder på för mat.


Antingen så kör jag tacos. Det är fräscht (en av de två saker jag faktiskt klarar av) och alla tycker om det. tror det finns forskning på att man inte kan tröttna. Eller så är det bara en slutsats jag dragit.
Eller så bjuder jag på min köttfärsås. Den är stört god, och eftersom jag har öst så mycket kritik över min matlagning tidigare är det okej att skryta lite här. Hittils har jag inte fått klagomål på den fronten. Pasta äter jag ju till vanligt inte, så jag har noll uppfattning om hur mycket som är nog, vilket gör att middagen förmodligen skulle räcka till en halv arme. Jag tycker inte om makaroner, så det måste bli spaghetti eller såna rörmakaroner.


Så vad säger ni, någon som är sugen på en köttfärsås-dejt?

Med risk för att låta klychig så har jag världens bästa föräldrar och skulle inte byta bort dom för allt i världen, vilket gör det otroligt svårt att beskriva dom. Jag är rädd att det inte finns tillräckligt mycket vackra ord för att ge er en rättvis bild, men jag ska försöka.

Jag börjar med min Mamma. Kristina Larsson. Alla säger dock Tina och jag vet att många tror att det är hennes riktiga namn. Larsson blev hon för två år sedan, och innan dess var hon Andersson. Hon har massa mellannamn och krussiduller men för mig är hon mamma kort och gott.


Mamma är nog den starkaste personen jag känner. Och då menar jag inte fysiskt, utan psykiskt. Hon är mycket starkare än vad hon tror, och jag vet att många fler än jag ser upp till henne. Hon har en förmåga att få folk att lyssna, och att ordna upp saker. Om det uppstår ett problem så är hon personen många instinktivt vänder sig till, och jag tror det är därför hon även är respekterad och kan jobba i en såpass utsatt situation som hon gör, med mycket män. Hon tar ingen skit och är bra på att se saker ur olika perspektiv.


Jag vet ju självklart inte mer om mamma som ung än vad jag fått berättat och sett på kort. Hon var, och är, otroligt vacker. Trots att hon och pappa är lika långa, så upplevs mamma alltid längre. Jag minns att jag var livrädd för att bli lika lång som henne när jag var mindre, jag var bland dom längsta i klassen och tyckte det sötaste som fanns var korta tjejer. Sen växte alla om mig, och jag förbannade mig själv över att jag inte fått hennes smala kropp& långa ben.


Hon och pappa träffades tidigt. De hade liknande umgängeskrets och blev ett par när det var arton, över en midsommar. De förlovade sig när de var ute och tågluffade i Europa, och på våren när de var 21 kom jag, vilket gör att jag alltid har haft väldigt unga föräldrar i jämförelse med många andra jämnåriga. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar. De gifte sig för två år sen, när båda skulle fylla fyrtio, nära hamnen i Västervik. Jag, min syster& mormor och morfar var vittnen. Vi seglade dit med våran segelbåt och på kvällen åt vi ute på resturang. Det hela var väldigt enkelt, men ändå det finaste jag varit med om. Solen sken hela dagen och sättet mammas ögon glittrade på fick mig att vara helt säker på att man kan vara ihop i 20 år - och fortfarande vara kär.


Andra saker jag älskar med min mamma är att hon är brutalt ärlig. Jag behöver aldrig fråga henne två gånger utan jag vet direkt att hon säger vad hon tycker, på gott och ont. Jag älskar hennes personlighet. Så stark och bestämd men ändå så ödmjuk och omtänksam. Häromdagen ringde hon angående min Thailandsresa. Jag har oroat mig en del över pengar och hon sa "Johanna. Jag vill inte veta av att du åker till thailand och inte unnar dig. Du har inte haft semester på ett år och du är värd det. Pengar är inte allt och du hinner spara senare. Ha kul!" Jag berättade det för Malin, som nästan blev tårögd och sa att så skulle hennes mamma aldrig säga. Så kan jag känna ofta. Ett sting av stolthet och lycka där jag får känslan av att det här är det bara min mamma som skulle göra. Som när hon skulle löjla sig för mig och jennie, mitt ute på vttnet i segelbåten utan land i sikte flög hon upp, tjoade och skrek och hoppade i näck. För i nästa sekund tjippa efter andan så pappa fick vända båten för att det var nollgradigt i vattnet.


Jag älskar hennes skratt. Hur hon riktigt skrattar, lyfter bak huvudet och gör ljud som får hela familjen att skratta samtidigt. Och det faktum att hon är en obotlig gottegris. Jag vet att just den här biten bekymrar henne, men jag önskar hon visste hur många komplimanger jag får om hur fin min mamma är. Smal och ung. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på alla charmiga bortförklaringar gällande diverse sötsaker.

 

Min pappa heter Peter Larsson, och är född -68 precis som mamma. Han hade blond permanent ner till axlarna i gymnasiet (precis som alla andra killar i skolkatalogen) och var en riktig tjejtjusare. Jag kiknar alltid av skratt när hans bror och farmor pratar gamla minnen om diverse busupptåg han hade för sig. Jag målar alltid upp allt framför mig men han nekar givetvis, förmodligen för att han inte ville att vi skulle göra samma saker.

 

Jag har alltid varit pappas flicka. Jag älskar givetvis båda lika mycket, men medan min syster liknar mamma med sitt temperament och utseende så är jag mest lik pappa både till utseende och personlighet. Hur mycket jag än försöker minnas så har jag aldrig bråkat med honom. Jag har försökt ett flertal tillfällen i mina frustrerade fjortisstunder, men så kollar han på mig, ler lite fånigt och säger något ännu fånigare som får mig skratta. Och vips så har jag glömt att jag var arg. Han får mig alltid att skratta.

 

Pappa är en sån person ingen tycker illa om. Han vill alltid vara alla till lags och har svårt för att säga nej. Jag beundrar honom för att han klarat av att bo ensam med tre tjejer, varav två ett tag i tonåren. Det krävs lite tålamod så jag tycker vi kan skylla de gråa håren på det. Om jag beskrev mamma som en problemlösare på det tänkande planet, så är pappa en problemlösare på den händiga biten. Jag ringer alltid, och skickar sms, med diverse problem och han löser alltid allting. Jag slutar aldrig förvånas.

 

Hans stora passion är segelbåtar och allt vad det innebär, tillsammans med prylar. Han är precis som många män en riktig prylbög. Bland det bästa jag vet är när han köpt något nytt (oftast till båten) och när han ska visa tillskottet. Hur det riktigt lyser i ögonen och rycker i mungiporna. Det kan göra hela min dag.

 

Pappa skulle gå igenom eld för oss. Han är otroligt beskyddande, fast på ett charmigt sätt. Man känner riktigt hur han bryr sig, utan att han behöver säga något, bara genom han sätt att vara. Jag kommer aldrig glömma när han tatuerade in mitt och jennies porträtt på överarmen. Det var tänkt som en överraskning men våran minsta kusin råkade försäga sig. Så otroligt fint gjort, jag blev så förvånad och rörd att jag var tårögd resten av dagen. Återigen, pappa skulle gå igenom eld för oss.

 

Jag ser upp till båda mina föräldrar på ett med ord obeskrivligt sätt. Hur jag aldrig hört de skrika åt varandra, alltid behandla varanda med respekt och komplettera varandras svagheter. Skulle jag kunna skulle jag ge dom hela världen och jag önskar jag blir hälften så bra förälder när den tiden kommer.

 

Jag älskar er.

 

 

Redan när jag var kaxiga ett och ett halvt år, tyckte blöja var guds gåva till mänskligheten och nyss hade lärt mig använda benen något sånär - gillade jag att öva att pussas med grannkillarna. Markus och Mattias. Vi hängde ihop som ler och långhalm alla tre. Markus och jag släppte bomben att vi skulle gifta oss i tre-års åldern på mitt kalas och vi bytte best frienshalsband när det begav sig. Han var min allra bästa vän och på nyårsnatten 2000 satt vi ihopkrupna i samma fotölj och var livrädda framför scream, så vi var tvugna att spela fia med knuff halva natten för att våga sova.


Men min första kärlek var varken Markus eller Mattias utan en Joachim.
Jag var tretton år och gick i sjuan. Linda var en av mina bästa vänner, ihop med en av hans kompisar och de gick i samma klass. Jag var ett år yngre och förstod ganska snabbt att hon tyckte det vore super om vi blev ihop så vi kunde hänga alla fyra.


Han skulle följa mig till bussen en kväll och precis innan jag skulle gå på fick jag en puss och tusen fjärilar i magen. Jag minns att jag blev så förvånad över känslan, att jag inte förstod förrän då att jag tyckte om honom så mycket.
Vi var ihop otroligt länge till allas förvåning, för när man var tretton år så var vecko-förhållanden vardagsmat. Enda in till tvåan på gymnasiet. Det tog slut och det var hemskt. Det gjorde så otroligt ont. Jag tror det är då man vet att man var kär, när det gör så ont och man gråter salt på kudden i flera veckor oavsett om man blev dumpad eller dumpade.


Jag tror första kärleken är speciell för alla. Den finns liksom kvar där, och med åren så suddar man gärna bort allt det dåliga som fanns och förskönar minnet, så att man knappt minns varför det tog slut. Lappar i fickan, klumpiga kyssar och pirriga sms. Första kärleken.

Okej.

Det här är jag, Johanna Kristina Larsson, när jag fortfarande var hyffsat nykläckt och samlade på veck på låren. Kristina fick jag från min underbara mamma med samma namn och Johanna är bara ren improvisation. Jag var tänkt som en Dennis, men Johanna dög och råkar vara namnsdag när min pappa fyller.

Jag hoppade ut i blommande maj. Redan då ganska envis, och tog ett tag på mig. 12 maj 1990 och jag var redo.

Det är otroligt svårt att beskriva sig själv. 1992 fick jag en lillasyster, Jennie, och jag tror alltid jag har varit en typisk storasyster. Lugn och beskyddande. Otroligt mesig om man jämför med min syster. Höll för näsan när jag badade tills jag var i sju-års åldern. Fuskade på simlektionerna för att slippa doppa huvudet. Just detta fann morfar oerhört roande. Med undantag för vissa upptåg, såklart.

Jag var och är blond. Kritvit som alla småungar, med blåmärken på knäna som morfar alltid kallade för sommarben.

 

Eftersom jag var tänkt som en Dennis blev jag meddragen till fotbollslaget pappa tränade, vid fem års ålder. Fick vara med på matcher med min blonda kaluffs men kunde rätt som det var få för mig att plocka blommor. Oerhört virrig. Jag minns en match i senare år, när jag spelade i flicklag. Runt åtta år. Tre meter från motståndarnas mål, själv med målvakten och en motståndare hack-i-häl. Plötsligt faller tjejen bakom mig och istället för att dra på ett skott och vinna matchen så släpper jag bollen och vänder mig om och frågar hur det gick. Alla i publiken skrek "Åhhh ...." precis som på film.

Så nej, det blev ingen landslagsman av mig. Men jag fortsatte med fotbollen och var kapten i många år. Började med innebandy och älskade farten. Var kapten även där. Jag är som jag nämnde otroligt envis men älskar lagspel. Det är nog därför jag fick det där bandet runt armen. Absolut inte bäst i laget men bra på att dirigera. Jag älskar utmaningar och att lösa problem. Gillar inte att ta order om jag inte håller med.

 

Jag är otroligt klantig. Försätter mig i situationer andra inte trodde fanns men lyckas på något sätt alltid överleva. Jag älskar att skratta och tror det har räddat mig många gånger. Andra gånger har jag inte blivit räddad och knappt överlevt men skrattat ändå. Det är lite diffust, det där.

 

Har alltid sett upp till min farmor och någonstans där, i hallen, när jag lånade hennes fem storlekar för stora klackskor och övade på att gå så visste jag att jag ville syssla med andras utseende.

Jag sökte frisörlinjen och var otroligt rädd i smyg över att börja i ny skola och riskera att glida ifrån mina tre bästa vänner. Det hände inte. Jag vantrivdes något otroligt i början och visste inte hur jag skulle bete mig när alla stod i magtröjor på idrotten och skrek när dom såg en fotboll, och jag hade shorts och ville köra nicktävling. Men även det löste sig, jag hittade fler vänner som jag fortfarande umgås regelbundet med och när vi tog studenten grät jag precis som alla andra.

 

Jag vill otroligt mycket. Jag startade eget företag direkt efter gymnasiet och skötte jobb och ekonomi själv. En liten salong tillsammans med Stefan, som jag trivdes otroligt bra med. Han lärde mig mycket. Efter bara ett halvår blev jag rastlös, jag jobbade för ingenting kändes det som och i vintermörkret la jag ner företaget för att prova något nytt. Jag ville inte binda mig till Örebro och frisörjobb redan.

 

Så jag tog med mig Linda till Oslo. Det var och är ett äventyr. Vi flyttade in i kollektiv och hade i vissa perioder 500 spänn på kontot och otrolig hemlängtan. Träffade otroligt mycket människor, och lärde känna mig själv på ett helt annat plan. Vi delade på 20 kvm och ett kök& badrum med fem andra till en början främmande människor. Jag fick jobb på min första frisörintervju, och jobbar fortfarande kvar. I mars har jag jobbat där ett år och tiden har gått otroligt fort. Jag vill fortfarande resa och har alltid sagt att jag vill bli makeup-artist. Den utbildningen ska jag gå i sthlm eller London. Jag vill otroligt mycket.

 

Jag både borde och hade tänkt lägga ner det här för länge sen då jag aldrig skriver längre. Det har hänt otroligt mycket under året, och trots att jag fortfarande knarkar andras bloggar så känns det töntigt att ha en egen som inte är varken uppdaterad eller intressant. Men jag gillar att skriva när jag väl gör det och några stackars nyfikna ögon tittar ju faktiskt fortfarande in. Så jag tror vi tar tag i tönt-listan och ser vart det slutar. För min egen skull och för att jag någonstans faktiskt gillar att skriva. Okej?


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min favoritfödelsedag
Dag 10 – Den här veckan
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – Detta ångrar jag
Dag 14 – Det här upprör mig
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Dåliga vanor och laster
Dag 18 – Mina rädslor
Dag 19 – Saker jag saknar
Dag 20 – Min favoritplats
Dag 21 – Den här månaden
Dag 22 – Barndomsminne
Dag 23 – Det här får mig att må bra
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina förebilder
Dag 27 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 28 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 29 – Det här hade jag på mig idag
Dag 30 – Mitt hem