Dag 7. Vänner
Vänner är kärlek.
Jag skämtar ofta om min egen klumpighet som jag i de flesta fall väljer att kalla otur. På vänner fronten, kan jag dock inte hymla. Jag har lyckats fått de enligt mig bästa vännerna man kan få. De må vara både klychigt, och något som säkerligen många tänker, men det bryr jag mig inte om. För att för mig är det så. Jag skulle inte byta ut en enda av dom för allt i världen. Jag har många kompisar som jag beundrar på olika sätt, men ett fåtal som jag väljer att kalla vänner.
Jag kan komma på mig själv skratta åt något fånigt minne en regnig måndagsmorgon och bara den tanken gör liksom att regnet försvinner en stund. Även om jag hatar att inte bo fem minuter ifrån, eller att träffas varje dag i skolan som förut, att inte behöva fråga vad man ska göra i helgen för man vet att man spenderar den oavsett ihop. Och jag saknar att inte dela med mig av alla egentligen obetydliga grejer men som man ändå vill berätta. Och höra om. Inte för att man måste utan för att man bryr sig. Även om jag saknar allt det, så blir det lite lättare av att veta att när vi väl ses är det precis likadant. Vi avslutar varandras meningar, vi får varandra att skratta åt saker man inte hade skrattat med andra på samma sätt åt.
Jag är helt säker på att vissa vänner har man för livet och jag tänker deffenetivt inte släppa mina.
<3
Jag skämtar ofta om min egen klumpighet som jag i de flesta fall väljer att kalla otur. På vänner fronten, kan jag dock inte hymla. Jag har lyckats fått de enligt mig bästa vännerna man kan få. De må vara både klychigt, och något som säkerligen många tänker, men det bryr jag mig inte om. För att för mig är det så. Jag skulle inte byta ut en enda av dom för allt i världen. Jag har många kompisar som jag beundrar på olika sätt, men ett fåtal som jag väljer att kalla vänner.
Jag kan komma på mig själv skratta åt något fånigt minne en regnig måndagsmorgon och bara den tanken gör liksom att regnet försvinner en stund. Även om jag hatar att inte bo fem minuter ifrån, eller att träffas varje dag i skolan som förut, att inte behöva fråga vad man ska göra i helgen för man vet att man spenderar den oavsett ihop. Och jag saknar att inte dela med mig av alla egentligen obetydliga grejer men som man ändå vill berätta. Och höra om. Inte för att man måste utan för att man bryr sig. Även om jag saknar allt det, så blir det lite lättare av att veta att när vi väl ses är det precis likadant. Vi avslutar varandras meningar, vi får varandra att skratta åt saker man inte hade skrattat med andra på samma sätt åt.
Jag är helt säker på att vissa vänner har man för livet och jag tänker deffenetivt inte släppa mina.
<3
Kommentarer
Trackback
