shoeporn

Okej.

Det här är jag, Johanna Kristina Larsson, när jag fortfarande var hyffsat nykläckt och samlade på veck på låren. Kristina fick jag från min underbara mamma med samma namn och Johanna är bara ren improvisation. Jag var tänkt som en Dennis, men Johanna dög och råkar vara namnsdag när min pappa fyller.

Jag hoppade ut i blommande maj. Redan då ganska envis, och tog ett tag på mig. 12 maj 1990 och jag var redo.

Det är otroligt svårt att beskriva sig själv. 1992 fick jag en lillasyster, Jennie, och jag tror alltid jag har varit en typisk storasyster. Lugn och beskyddande. Otroligt mesig om man jämför med min syster. Höll för näsan när jag badade tills jag var i sju-års åldern. Fuskade på simlektionerna för att slippa doppa huvudet. Just detta fann morfar oerhört roande. Med undantag för vissa upptåg, såklart.

Jag var och är blond. Kritvit som alla småungar, med blåmärken på knäna som morfar alltid kallade för sommarben.

Eftersom jag var tänkt som en Dennis blev jag meddragen till fotbollslaget pappa tränade, vid fem års ålder. Fick vara med på matcher med min blonda kaluffs men kunde rätt som det var få för mig att plocka blommor. Oerhört virrig. Jag minns en match i senare år, när jag spelade i flicklag. Runt åtta år. Tre meter från motståndarnas mål, själv med målvakten och en motståndare hack-i-häl. Plötsligt faller tjejen bakom mig och istället för att dra på ett skott och vinna matchen så släpper jag bollen och vänder mig om och frågar hur det gick. Alla i publiken skrek "Åhhh ...." precis som på film.

Så nej, det blev ingen landslagsman av mig. Men jag fortsatte med fotbollen och var kapten i många år. Började med innebandy och älskade farten. Var kapten även där. Jag är som jag nämnde otroligt envis men älskar lagspel. Det är nog därför jag fick det där bandet runt armen. Absolut inte bäst i laget men bra på att dirigera. Jag älskar utmaningar och att lösa problem. Gillar inte att ta order om jag inte håller med.

Jag är otroligt klantig. Försätter mig i situationer andra inte trodde fanns men lyckas på något sätt alltid överleva. Jag älskar att skratta och tror det har räddat mig många gånger. Andra gånger har jag inte blivit räddad och knappt överlevt men skrattat ändå. Det är lite diffust, det där.

Har alltid sett upp till min farmor och någonstans där, i hallen, när jag lånade hennes fem storlekar för stora klackskor och övade på att gå så visste jag att jag ville syssla med andras utseende.

Jag sökte frisörlinjen och var otroligt rädd i smyg över att börja i ny skola och riskera att glida ifrån mina tre bästa vänner. Det hände inte. Jag vantrivdes något otroligt i början och visste inte hur jag skulle bete mig när alla stod i magtröjor på idrotten och skrek när dom såg en fotboll, och jag hade shorts och ville köra nicktävling. Men även det löste sig, jag hittade fler vänner som jag fortfarande umgås regelbundet med och när vi tog studenten grät jag precis som alla andra.

Jag vill otroligt mycket. Jag startade eget företag direkt efter gymnasiet och skötte jobb och ekonomi själv. En liten salong tillsammans med Stefan, som jag trivdes otroligt bra med. Han lärde mig mycket. Efter bara ett halvår blev jag rastlös, jag jobbade för ingenting kändes det som och i vintermörkret la jag ner företaget för att prova något nytt. Jag ville inte binda mig till Örebro och frisörjobb redan.

Så jag tog med mig Linda till Oslo. Det var och är ett äventyr. Vi flyttade in i kollektiv och hade i vissa perioder 500 spänn på kontot och otrolig hemlängtan. Träffade otroligt mycket människor, och lärde känna mig själv på ett helt annat plan. Vi delade på 20 kvm och ett kök& badrum med fem andra till en början främmande människor. Jag fick jobb på min första frisörintervju, och jobbar fortfarande kvar. I mars har jag jobbat där ett år och tiden har gått otroligt fort. Jag vill fortfarande resa och har alltid sagt att jag vill bli makeup-artist. Den utbildningen ska jag gå i sthlm eller London. Jag vill otroligt mycket.