Dag 3. Mina föräldrar
Jag börjar med min Mamma. Kristina Larsson. Alla säger dock Tina och jag vet att många tror att det är hennes riktiga namn. Larsson blev hon för två år sedan, och innan dess var hon Andersson. Hon har massa mellannamn och krussiduller men för mig är hon mamma kort och gott.
Mamma är nog den starkaste personen jag känner. Och då menar jag inte fysiskt, utan psykiskt. Hon är mycket starkare än vad hon tror, och jag vet att många fler än jag ser upp till henne. Hon har en förmåga att få folk att lyssna, och att ordna upp saker. Om det uppstår ett problem så är hon personen många instinktivt vänder sig till, och jag tror det är därför hon även är respekterad och kan jobba i en såpass utsatt situation som hon gör, med mycket män. Hon tar ingen skit och är bra på att se saker ur olika perspektiv.
Jag vet ju självklart inte mer om mamma som ung än vad jag fått berättat och sett på kort. Hon var, och är, otroligt vacker. Trots att hon och pappa är lika långa, så upplevs mamma alltid längre. Jag minns att jag var livrädd för att bli lika lång som henne när jag var mindre, jag var bland dom längsta i klassen och tyckte det sötaste som fanns var korta tjejer. Sen växte alla om mig, och jag förbannade mig själv över att jag inte fått hennes smala kropp& långa ben.
Hon och pappa träffades tidigt. De hade liknande umgängeskrets och blev ett par när det var arton, över en midsommar. De förlovade sig när de var ute och tågluffade i Europa, och på våren när de var 21 kom jag, vilket gör att jag alltid har haft väldigt unga föräldrar i jämförelse med många andra jämnåriga. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar. De gifte sig för två år sen, när båda skulle fylla fyrtio, nära hamnen i Västervik. Jag, min syster& mormor och morfar var vittnen. Vi seglade dit med våran segelbåt och på kvällen åt vi ute på resturang. Det hela var väldigt enkelt, men ändå det finaste jag varit med om. Solen sken hela dagen och sättet mammas ögon glittrade på fick mig att vara helt säker på att man kan vara ihop i 20 år - och fortfarande vara kär.
Andra saker jag älskar med min mamma är att hon är brutalt ärlig. Jag behöver aldrig fråga henne två gånger utan jag vet direkt att hon säger vad hon tycker, på gott och ont. Jag älskar hennes personlighet. Så stark och bestämd men ändå så ödmjuk och omtänksam. Häromdagen ringde hon angående min Thailandsresa. Jag har oroat mig en del över pengar och hon sa "Johanna. Jag vill inte veta av att du åker till thailand och inte unnar dig. Du har inte haft semester på ett år och du är värd det. Pengar är inte allt och du hinner spara senare. Ha kul!" Jag berättade det för Malin, som nästan blev tårögd och sa att så skulle hennes mamma aldrig säga. Så kan jag känna ofta. Ett sting av stolthet och lycka där jag får känslan av att det här är det bara min mamma som skulle göra. Som när hon skulle löjla sig för mig och jennie, mitt ute på vttnet i segelbåten utan land i sikte flög hon upp, tjoade och skrek och hoppade i näck. För i nästa sekund tjippa efter andan så pappa fick vända båten för att det var nollgradigt i vattnet.
Jag älskar hennes skratt. Hur hon riktigt skrattar, lyfter bak huvudet och gör ljud som får hela familjen att skratta samtidigt. Och det faktum att hon är en obotlig gottegris. Jag vet att just den här biten bekymrar henne, men jag önskar hon visste hur många komplimanger jag får om hur fin min mamma är. Smal och ung. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på alla charmiga bortförklaringar gällande diverse sötsaker.
Min pappa heter Peter Larsson, och är född -68 precis som mamma. Han hade blond permanent ner till axlarna i gymnasiet (precis som alla andra killar i skolkatalogen) och var en riktig tjejtjusare. Jag kiknar alltid av skratt när hans bror och farmor pratar gamla minnen om diverse busupptåg han hade för sig. Jag målar alltid upp allt framför mig men han nekar givetvis, förmodligen för att han inte ville att vi skulle göra samma saker.
Jag har alltid varit pappas flicka. Jag älskar givetvis båda lika mycket, men medan min syster liknar mamma med sitt temperament och utseende så är jag mest lik pappa både till utseende och personlighet. Hur mycket jag än försöker minnas så har jag aldrig bråkat med honom. Jag har försökt ett flertal tillfällen i mina frustrerade fjortisstunder, men så kollar han på mig, ler lite fånigt och säger något ännu fånigare som får mig skratta. Och vips så har jag glömt att jag var arg. Han får mig alltid att skratta.
Pappa är en sån person ingen tycker illa om. Han vill alltid vara alla till lags och har svårt för att säga nej. Jag beundrar honom för att han klarat av att bo ensam med tre tjejer, varav två ett tag i tonåren. Det krävs lite tålamod så jag tycker vi kan skylla de gråa håren på det. Om jag beskrev mamma som en problemlösare på det tänkande planet, så är pappa en problemlösare på den händiga biten. Jag ringer alltid, och skickar sms, med diverse problem och han löser alltid allting. Jag slutar aldrig förvånas.
Hans stora passion är segelbåtar och allt vad det innebär, tillsammans med prylar. Han är precis som många män en riktig prylbög. Bland det bästa jag vet är när han köpt något nytt (oftast till båten) och när han ska visa tillskottet. Hur det riktigt lyser i ögonen och rycker i mungiporna. Det kan göra hela min dag.
Pappa skulle gå igenom eld för oss. Han är otroligt beskyddande, fast på ett charmigt sätt. Man känner riktigt hur han bryr sig, utan att han behöver säga något, bara genom han sätt att vara. Jag kommer aldrig glömma när han tatuerade in mitt och jennies porträtt på överarmen. Det var tänkt som en överraskning men våran minsta kusin råkade försäga sig. Så otroligt fint gjort, jag blev så förvånad och rörd att jag var tårögd resten av dagen. Återigen, pappa skulle gå igenom eld för oss.
Jag ser upp till båda mina föräldrar på ett med ord obeskrivligt sätt. Hur jag aldrig hört de skrika åt varandra, alltid behandla varanda med respekt och komplettera varandras svagheter. Skulle jag kunna skulle jag ge dom hela världen och jag önskar jag blir hälften så bra förälder när den tiden kommer.
Jag älskar er.
