shoeporn

Jag är ganska svårknäckt. Det har absolut sina fördelar att inte börja gråta i tid och otid, men även sina nackdelar. Många situationer har uppstått där jag faktiskt önskat att jag börjat gråta. Det hade liksom varit rätt lägligt, förstår ni hur jag menar? Man lider med någon och vill visa det. Ibland anses det till&med gulligt när tjejer fäller några tårar till en film. Det är någonstans ett tecken på medlidande, eller att något gör jävligt ont. Jag undviker det dock, känner mig obekväm och utelämnad. Sårbar. Tar hellre med mig skiten hem och öppnar mig för kudden om det behövs.
(Undantag - vissa perioder i månaden när helt plötsligt Ica-reklamen känns värd att tjuta till)

Men.

Att se någon jag bryr mig väldigt mycket om bli sårad, besviken eller ledsen får mig att gråta. Vänner och familj. Jag gråter när jag känner mig maktlös. Den tomma känslan när någon du älskar är helt förstörd - och du vet att du inte kan göra något just där och då. Känslan av att kunna gå på eld bara personen ler igen, eller allt löser sig, men du vet att du inte kan ordna allt. Det knäcker mig. Om jag är orsaken till varför personen är ledsen gör det hela såklart ännu känsligare. För det kanske inte heller alltid är något du kan fixa.

Min syster är en öm punkt. Kniv i hjärtat när hon är ledsen, besviken eller sårad över något hon inte är värd. Den känslan när du sitter i ett annat land, och känner att du borde vara där - trösta, lyssna och bara hålla om - men inte är det. När du känner att du skulle kunna springa dit om det bara gick. Den maktlösheten när du inte kan göra mer än att försöka visa att du bryr dig, och finns där, med ord men inte vet om det når fram på det viset du vill att det ska göra.

Det är sånt som får mig att gråta.