shoeporn

Jag har bara en fobi. Spindlar. Och herregud vad de små äckliga, och i de flesta fallen, helt ofarliga krypen skrämmer mig. Om jag ser en som är lite för nära så kryper de i kroppen, det känns som att jag har tiotusen på mig och det är bara jävligt obehagligt. Större spindlar ala tarantellor ska vi inte ens prata om. Ska jag vara helt ärlig skulle jag förmodligen börja tjuta om jag såg en som inte var inburad.

Tycker det kan vara jobbigt med höjder, men det har växt bort lite. Jag älskar att åka karuseller som går högt och fort. Skräckblandad förtjusning.


Men spindlar är mer vad jag skulle kalla en fobi, inte en rädsla (visst, de skrämmer skiten ur mig men ni förstår vad jag menar) vad som däremot gör mig rädd, rädd på riktigt, är bara en sak. Att förlora någon som står mig nära. Min gammelmormor och hennes syster gick bort för några år sedan, och trots att jag träffade gammelmormor några gånger om året så var det jag& min syster som grät mest på begravningen. Det gjorde så ont, inte bara för att jag älskade henne, utan för att se alla andra som också gjorde det - och som kanske stod henne närmare. Att se min älskade fina lilla mormor ledsen och inte kunna göra något åt det.

Jag klarar inte av tanken på att alla någon gång går bort. Jag är absolut inte rädd för döden, det är inget som bekymrar mig men jag blir upprörd om farmor påpekar att hon inte kanske lever då, eller att morfar säger "då är jag för gammal!" när jag säger att han minsann ska övningsköra med mina barn - precis som han gjorde med mig.


Det är kanske barnsligt, att låtsas som att de kommer leva föralltid. Men jag måste få tro det. För mig kommer dom det. Jag kan inte tänka mig att klara mig utan någon av dom, så därför tänker jag inte föreställa mig det heller.


Det är min enda, och största rädsla, som jag kommer fortsätta låtsas som den inte existerar.