hur man minns
Jag fascineras av hur man minns. Hur man omedvetet suddar ut allt negativt, och bara minns det fina. Oftast ær det så, har ni tænkt på det? Och om det var något som var dåligt, så lyckas man førvrænga det till något bra - i minnena. Något man saknar. Man tænker att "Åh. åh, vad roligt det var den sommaren" eller "Om jag bara fick en såndær mjuk kyss till, så førsiktig som bara førsta gången kan vara"
Man undrar hur man kunde vara så ledsen. Hur man inte kunde uppskatta att allt var så perfekt precis som det var. Jag kan kænna en doft, och le før att det påminner mig om något fint.
Var det så jævla bra? Lær man sig att uppskatta vissa saker lite sent? Eller vill man bara minnas allt lite mer rosa æn var det faktiskt var?
jävligt bra skrivet! det där har jag också tänkt på massor av ggr...!
